Initierat / Jens Ergon.

2020-09-24 13:18
Finansminister Magdalena Andersson (S) promenerar med budgetpropositionen från Finansdepartementet till riksdagshuset för att delta i budgetdebatten.
Finansminister Magdalena Andersson (S) promenerar med budgetpropositionen från Finansdepartementet till riksdagshuset för att delta i budgetdebatten.
Puffetikett
Dagens ETC

Budgeten är Sveriges missade chans

Regeringens höstbudget kan bli historisk – som en missad chans. Klimatsatsningarna är för små och saknar jämlikhetsperspektiv, skriver Dagens ETC:s klimatkrönikör Jens Ergon.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Proportioner är viktigt. Speciellt när det handlar om stora tal. Regeringen gör så gott den kan för att spinna kring den budget som tråcklats fram mellan januaripartierna. ”Historisk” och ”en sjujäkla satsning” är några epitet som nu trummas medialt. Och förvisso är budgeten historisk – av ett enkelt skäl: Coronapandemin har skapat en historisk ekonomisk situation.

Tyvärr kan höstbudgeten också bli historisk av ett annat skäl: som en missad chans. En genuint grön återhämtning efter coronakrisen är sannolikt sista chansen för världen att hålla liv i Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5-2 grader – i varje fall om ambitionen är att pressa ner uppvärmningen mot 1,5 grader. Samtidigt utgör återhämtningen en unik möjlighet till kursändring på andra plan: Att göra upp med gångna decenniers försyndelser när det gäller växande klyftor och vittrande välfärd.

Enligt regeringen ska höstbudgeten göra just detta: Klimatkrisen ska attackeras, välfärden stärkas, klyftorna minska. Problemet är att åtgärderna inte motsvarar ambitionen. Budgeten rymmer förvisso en rad vällovliga klimatsatsningar: På gröna godstransporter, vätgas, industrins omställning, reduktionsplikt för flyget, energieffektiviseringar, återställning av våtmarker. Men det grundläggande problemet handlar just om proportioner.

Ta industrins omställning – en nyckel under kommande decennium. Regeringen skjuter till 150 miljoner kronor till industriklivet nästa år. Det är bokstavligen kaffepengar. För energieffektivisering av miljonprogram och bostadsbestånd läggs 900 miljoner. Det är förvisso mer än 150 miljoner, men en bråkdel av potentialen för en satsning som kan accelerera Sveriges omställning och skapa avsevärda mängder gröna jobb. Eller ta satsningen på kollektivtrafik: Två miljarder. Offensiv storsatsning? Rubriken för budgetposten säger allt: ”Stöd för upprätthållande av kollektivtrafik”. Det handlar med andra ord inte om en rivstart för utbyggd kollektivtrafik, utan ett räddningspaket efter pandemin.

Totalt omfattar regeringens satsning på grön återhämtning 9,7 miljarder kronor nästa år. 9,7 miljarder motsvarar 0,2 procent av Sveriges BNP. Det kan exempelvis jämföras med de fem miljarder som lagts på en rekapitalisering av SAS (den totala räddningsinsatsen för SAS och flygbranschen är betydligt större) eller de 27 miljarder som föreslås i skattesänkningar.


Prenumerera på ETC:s Klimatnyhetsbrev

 

En kreativ innovation ryms i budgeten: Regeringen utlovar statliga kreditgarantier för gröna investeringar, motsvarande som mest 10 miljarder nästa år. Det är bra. Att staten tar ett ansvar för att minska riskerna för gröna investeringar är nödvändigt. Men summan är återigen klent tilltagen. Och framför allt: Varför kan inte staten själv satsa? Antingen genom att själv investera eller genom subventionerade lån. Satsningarna är inte bara nödvändiga för att klara klimatmålen. Investeringarna kommer att bli lönsamma, både för staten och Sverige som helhet. Den fossila eran är på väg att gå i graven – frågan är hur lång tid det tar. Sol- och vindkraft håller redan på att rita om kartan för världens elproduktion. Nu står transport- och industrisektorerna på tur. De länder som vågar satsa gör inte bara världen en tjänst, de gör det med extremt låg risk.

Hur man än räknar så utgör 0,2 procent av BNP ingen sjujäkla klimatsatsning. Det är förvisso mer än under 2019, men långt ifrån den offensiva kursändring som skulle sätta Sverige på en bana i linje med Parisavtalet. Inte ens de 105 miljarder i finanspolitiska stimulanser som aviseras totalt är särskilt anmärkningsvärda. Inte under rådande omständigheter. USA och en rad europeiska länder satsar mer i förhållande till BNP.

Att satsningen skulle vara enorm eftersom Sverige ”sparat i ladorna” är lika missvisande  – och en mytbildning regeringen saluför. Flera av de länder som satsar mer har större offentlig skuldsättning. Snarare är förhållandet det omvända: Den anorektiska åtstramningspolitik som Sverige briljerat i på senare år har resulterat i en utmärglad välfärdsstat och otillräckliga klimatsatsningar – brister som nu hjälpligt åtgärdas.

Här någonstans ligger problemet – och det fördjupas om man vänder blicken framåt. Är tanken att de 0,2 procent av BNP för grön återhämtning under 2021 ska vara storsläggan som får Sverige att bli världens första fossilfria välfärdsstat? Det ser i varje fall ut så i höstbudgeten. De gröna satsningarna trappas ner år för år, till 3 miljarder, 0,06 procent av BNP, år 2023. Förhoppningen är i så fall absurd. Satsningarna på grön omställning behöver sannolikt trappas upp kontinuerligt kommande 5–10 år.

Samma sak gäller välfärden. Regeringen täpper till hål som pandemin genererat. Och skjuter till ett tiotal miljarder. Det är i sanning välbehövliga pengar. Men de flankeras av 27 miljarder i skattesänkningar. Samtidigt som behoven, efter decennier av åtstramningspolitik och just skattesänkningar, är desto större. Och efter två år är en stor del av satsningen över. Vad är det för fossilfri välfärdsstat som förväntas trilla fram av den engångskuren? Vilka ekonomiska klyftor förväntas åtgärdas, mer än på marginalen? Höjda skatter på förmögenhet, fastigheter och kapital finns inte i sikte – trots att en månghövdad expertis förespråkar just detta.

Vad har detta med klimatet att göra, kanske någon undrar. Mycket. En grundläggande förutsättning, både för att en grön omställning ska finansieras solidariskt och för att den ska få brett stöd, är att den omgärdas av en politik som tar itu med vår tids övriga samhällsutmaningar. En rättvis omställning är så att säga bara möjlig i ett samhälle som rör sig mot ökad jämlikhet. Regeringens budget är, för att citera Sharon Lavie, privatekonom på Schibsted, ”så långt från röd som man kan komma”. Inte ens de gröna åtgärderna i sig signalerar fördelningspolitisk medvetenhet. Gröna skatteavdrag och utökat bonus-malus gör knappast omställningen lättare för låginkomsttagare i glesbygd.

Det sorgliga är i slutänden att regeringen med sin ”historiska” budget skjuter sig själv i foten. Spelfältet lämnas nu öppet för övriga partier – med betoning på höger. Ett tillfälle som sannolikt kommer att nyttjas, med potentiellt uselt utfall för en grön omställning.


Det sorgliga är i slutänden att regeringen med sin “historiska” budget riskerar att skjuta sig själv i foten. Om chansen till förändring inte tas tillvara lämnas spelfältet öppet för övriga partier, med betoning på höger och uselt utfall för både välfärd och grön omställning.

Så hur skulle alternativet se ut? Framför allt: Dra lärdom av gångna decenniers misslyckanden. Skrota åtstramningsagendan – för gott. En stat kan låna för att ta itu med avgörande samhällsutmaningar. Lägg en klimatbudget som rättar satsningarna efter utmaningarna. Stärk välfärden på allvar, långsiktigt och permanent. Och höj skatten för den klick som står för merparten av utsläppen och de växande klyftorna. Annars lär Sverige efter corona plågas av samma djupa problem som före krisen.

800dagar