Krönika. Stefan Sundström.

2019-07-30 09:30
Puffetikett
Dagens ETC

Vi är alla bönder som låtsas vara urbana

Jorden vill inte vara naken, då torkar den ut snabbare. Kolen och kväven i marken förgasas, blir till ­koldioxid och kvävgas. Så täck marken.

Går härute i obygden och väntar på regn.

Nu kom det faktiskt lite. Grann. Kanske var det för att jag skrev att det inte kom nåt regn?

Jag tänker barnsliga, magiska tankar.

Egentligen är det ju inte så stor skillnad mellan ett barn och oss vuxna, vi är i en obegriplig strömvirvel i den flod som kallas livet, i det vattenfall som kallas det moderna livet.

Huvudet ner och fötterna upp, full fart på väg ut mot havet som vi aldrig sett, men snart ska få se.

Vi är barn som leker vuxna, vi går runt i stan och leker att just det vi gör är superviktigt, med allvarliga miner tränger vi oss fram mot spärrarna på tricken, spärrarna är tänder som hugger efter plankare, ungar och folk som inte hänger med i tempot.

Vi är bönder som håller färgen om att vi är urbana, vi fattar ingenting av alla tusentals människor vi ser där inne i stan varje dag.

Vi kramar våra takeawaymuggar och mobiltelefoner.

Det här är inte Damaskus eller Neapel. Här fanns bara några obebodda öar som stack upp ur havet för 3000 år sen.

Vår stad saknar flyt.

Det tar 70 generationer innan en stad sätter sej och blir en organism.

Men vi står på, vi använder trafikregler och appar för att överleva i kaoset, för att låtsas att vi har full kontroll över båten som floden obevekligt styr mot havet.

Och vi krockar och far in i varann.

Jag tycker ju att cykel är en bra grej, men i Stockholm har det perverterats, cykelåkandet.

Stora insekter kommer farande i helvetesfart.

Dom kommer i stora svärmar ut från stan också, hela vägen ut till mej tre mil utanför.

Dom ler inte, dom ser arga ut genom sina fartglasögon. Fast det är sommar och sol och fåglarna kvittrar.

Dom har bråttom.

Jag tycker att dom har missuppfattat sin kamp mot bilismen. Om det nu är det dom håller på med.

Det är det nog inte.

Det handlar nog om en kamp mot tiden.

Cyklister som vill efterlikna bilar har lika fel som feminister som vill bli som män.

Vi behöver inte fler snabba fordon lika lite som vi behöver fler Verkställande Direktörer.

Vi måste tagga ner och avskaffa stressade meningslösa verksamheter.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Annars når vi snart en tipping point, där vi alla tillsammans kommer att störta i havet.

Jag har laddat upp inför sommaren med en massa organiskt material att täcka jorden med.

Jorden i min trädgård alltså. Jag har varit rädd för sommaren och att vattnet i brunnen ska sina.

I höstas tog jag löv, sågspån, gräs och hästgödsel och packade i tunnor över vintern, fermenterade alltihop med bokashibakterier och nu i våras täckte jag jorden i bäddarna där jag odlar grönsaker. Det är viktigare än nånsin.

Jorden vill inte vara naken, då torkar den ut snabbare. Kolen och kväven i marken förgasas, blir till ­koldioxid och kvävgas. Så täck marken.

Man slipper också ogräset på det viset.

Jag trycker här ute i värmen bland allt mitt organiska material och försöker ignorera bruset jag hör från stan, trafiken i stan låter som ett avlägset vattenfall.

Jag känner mej fientligt inställd.

Det är inte bra.

Det är ju i stan jag har mina polare, jag går här i hettan och ägnar mej åt barnsliga fantasier om hur jag ska få rätt, hur städernas invånare kommer gående längs landsvägarna och säjer till varann: Den där Stefan han hade ju rätt, vi klarar oss inte utan hans tomater, hur kunde vi tro att stan kunde överleva utan en landsbygd?

Hur kunde vi bygga upp den där muren och tro att vi skulle klara oss därinnanför?

Hur kunde vi tro att vi kan dämma upp tiden?

Snart sprängs dammarna och murarna och floden forsar ner mot havet, havet kommer stiga igen och dränka vår stad, det blir återigen några obebodda öar.

Jag minns när jag var en liten bäck bara.

Vi bodde åtta trappor upp i Högdalen och när man stod på balkongen och tittade ut var nästan allt man såg skog. Dom omgivande förorterna dominerade inte alls synranden utan det var framförallt skog.

Och på den tiden då jag fortfarande flög så var det också så, när man flög över Sverige var det mest skog man såg. Kanske är vi bara en tillfällig infektion i skogen, i pälsen på jorden.

Kanske är det därför den har feber.

Kanske jorden duschar och smörjer in sej med tenutex snart, kanske sköljs vi bort av vår egen logik, kanske vi alla på en gång hamnar i det där havet. Som ingen levande har sett.

Jag menar alltså att kanske vi alla dör snart.

Havet som en allegori för döden.

Allan Edwall sjunger vackert om det:

Och Lilla Bäcken mot älven rinner, och älven rinner mot stora hav

Och aldrig någonsin mer du finner, var lilla älven blev av

Nej just det, vi har tappat bort vår egen barndom medan vi svällt upp som en älv. Och vi skäms för att vi har varit en liten bäck, för att vi varit bonniga lantisar.

Vi är alla på väg mot havet, vore det inte bra om vi tog det lite lugnt tillsammans och njöt av den här ­obegripliga flodfärden?

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Plus & minus

Plus: Att det regnar.

Minus: Att det inte regnar tillräckligt...

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.